Jag funderar över de 10 år som jag jobbat med kampsport på heltid och över hur många människor man träffar och hur olika vi ser på vår träning och våra liv.

För många är målet med träning att tävla och de behöver den moroten för att orka hålla på och för att behålla sin motivation.
För mig har alltid träningen varit målet. "Vägen är målet" så var det när jag var liten också jag kommer ihåg när vi byggde kojor i skogen och man helt uppe i byggandet kunde knappt sova på nätterna vi planerade hur det skulle bli men när vi var klara var det roliga slut.

Så har det alltid varit för mig med träningen också det som jag tycker är kul är just själva träningen. Att tävla har aldrig lockat mig särskilt mycket.
Jag har ju tävlat lite men efter varje gång har jag tänkt nu var det sista gången även när jag vunnit har det inte varit värt det tycker jag.
Jag känner alltid press och prestationsångest när jag skall tävla och det gör att jag helst låter bli.
Livet är kort och att utsätta sig för saker man inte gillar under de få år vi har är dumt tycker jag.
Idag är jag 37 år och denna ståndpunkt blir jag mer och mer säker på.
Vad kan det vara som driver en del människor att tävla trots att de spyr av nervositet före varje match?

Är det så viktigt att vinna en plastpokal och att få några applåder?

Om man tävlar i en sport som ger en massa pengar kan jag åtminstone se en orsak till uppoffringen men alla de andra som känner olust och ändå fortsätter att tävla varför gör dom det?
Kanske kan det vara så att de behöver den uppmärksamhet som det ger att sola sig lite i bucklan!
Men den dan kommer när det inte finns någon sol i den gamla bucklan eller att det inte blir några bucklor alls längre trots att man tävlar vad händer då?

Nu pratar jag om alla dom som tvingar sig och sina elever att tävla men det finns naturligtvis dom som gillar tävlingsmomentet och tycker det är kul att tävla å det är ju en helt annan sak.

För många handlar nog hela livet om en tävling - att göra karriär, få bestämma över andra, vara chef eller statsminister o.s.v.
Jag tror vi borde bry oss lite mer om vardagen våra barn och vänner ,att kunna ge fan i allt och bara åka och bada och leka.
Kunna ge fan i att tävla om vi inte vill, inte bry oss så mycket om att vara andra till lags o.s.v.

Att vara ödmjuk inför livet är inte samma sak som att göra som andra vill alla gånger.
Det krävs självförtroende att våga gå sin egen väg.
Det krävs självförtroende att låta bli att tävla när alla tjatar "du som är i sån form o.s.v."
Det krävs självförtroende att inte dra en örfil på krogen när dom nya tuffingarna egentligen förtjänar det och man vet hur enkelt det vore.
Det krävs självförtroende att våga se bakom pokalerna eller pengarna att se personen och bedöma personen efter vilken människa han /hon är oavsett hur många pokaler/pengar som denne har.

Hur svårt är det inte för multimillionärerna att veta vilka som är deras vänner och vilka som är vänner med deras pengar?

Hur många är det inte som byter vänner när det inte går så bra för de gamla eller när det kommer någon ny med större buckla?

"Den är inte rikast som mest har vunnit, nej den är rikast som har givit mest"

Välj dina vänner med omsorg och håll fast vid dom oavsett kontoutdraget.

Det krävs självförtroende för att våga leva fullt ut.
Ditt liv styr du själv över det är dina beslut som avgör hur ditt liv skall bli men du måsta vara stark om du skall våga lyssna på dom.

"Den skallige hämnaren" september 2002